Fjärde blogginlägget

När jag bara läst en fjärdedel av boken var jag inte alls förtjust, men nu när jag läst ut hela boken så måste jag ändå erkänna att den var bra.
Handlingen var bra för den handlar om en förort, vilken som helst i princip, vars miljö nästan alla kan känna igen sig i eller åtminstone veta hur det är, på grund av det kan man lättare sätta sig in i boken och tänka att det kan hända en själv eller någon i ens närhet.
Upplägget med två berättelser som det skiftas emellan var intressant för man förstod inte direkt vad brevdelen hade för samband med den andra delen så man blev mer intresserad och vill läsa vidare. Utan brevdelen hade boken antagligen varit ganska ordinär och man hade nog inte funderat vidare.

När boken slutade blev jag besviken, boken väckte massa känslor hos mig, t.ex. att de ”coola” fick göra som de ville, jag väntade på någon slags hämnd.. När den sedan var slut var det första jag tänkte ”Vågar inte Juha stå upp mot de ”coola”? Dog Thomas förgäves?”
Jag blev besviken att ingen var stark nog att gå emot grupptrycket och orättvisan…

I början av boken beskrivs Juhas liv som lugnt och fridfullt, men ju längre in i boken man kom, desto värre blev hans liv. Livet blev värre för de flesta, men Sävbyholm såg fortfarande lika vackert ut från utsidan.

Det beskrevs tydligt i boken hur allt såg så fint ut på utsidan:
” Sävbyholm andas inte, rör sig inte, det vilar efter maten. … Inne i husen ligger människor på mage med kudde för munnen och skriker. Det hörs inte ut, så ingen skulle erkänna att det är så. Men det är så. De skriker. Sävbyholm är som en ondskefull drake som har tagit Sävbyholmsborna till gisslan och slavar.”

Amanda Wiklund

Tredje blogginlägget

Nu när jag läst mer än halva boken så måste jag faktiskt erkänna att boken inte var så dålig som jag tyckte i början, det börjar faktiskt bli riktigt bra, det är till och med så att man vill läsa vidare och se vad som ska hända.
Jag skulle jämföra boken med vardagslivet, det som sker i boken händer överallt, på arbetsplatser, i skolor, i kompiskretsar osv.
Mobbing är någonting som inte är okej, men som sker på de flesta ställen fast inte lika grovt och elakt överallt. Mobbing är någonting som de flesta inte heller tar tag i, t.ex. de flesta lärare, de ser problemen men är för lata för att ta tag i det så de låtsas som att allt är bra.
Människor borde bli mer upplysta om mobbing och andra elakheter som vissa svaga personer sysslar med, så att de kan inse att det sker på fler ställen än de tror. Bara för att man själv inte blivit utsatt så betyder det inte att problemet inte finns, man måste sluta fokusera på sig själv och se andra.

”Hipp, hipp hora” och ”Ondskan” är två filmer som jag tycker påminner mycket om den här boken. Alla skiljer sig naturligtvis från varandra på olika sätt, men de har samma grund, mobbing, grupptryck och strävan efter att bli bekräftad.
I ”Hipp, hipp hora” faller en tjej för uppmärksamheten hon får av en populär tjej, så hon gör tillslut allt för att passa in och bli som hon så hon sviket sina riktiga vänner..
Precis så gör Juha... Han tar inte hand om Jenny och Thomas som är hans enda riktiga vänner och som är de enda han kan vara sig själv med, istället så sviker han och försöker passa in och vara som de ”coola”..
I ”Ondskan” blir huvudpersonen slagen och utnyttjad av de äldsta ”översittarna”, men tillslut går det överstyr så att huvudpersonen själv måste ta till våld. Något liknande skulle kunna hända i boken, att Juha inte orkade med mer och började ta till våld…

Jag tycker att boken ska sluta så att Juha inser vad det är han har och börjar stå upp för sina kompisar och går emot de ”coola” och visar att det inte är okej som de beter sig. Jag tycker inte att han ska ta till våld eller liknande, jag tycker bara att han ska strunta i dom och umgås och göra roliga saker med Jenny och Thomas som är de som egentligen betyder någonting. Sen vore det extra skönt om de ”coola” killarna lärde sig en riktigt läxa genom att de ”mindre coola” tog hjälp av varandra och visade hur de har bettet sig mot dem.

Amanda Wiklund

Andra blogginlägget

Huvudpersonen heter Juha, han är 12år och bor tillsammans med sin mamma, pappa och lillasyster i Sävbyholm som är en liten förort utanför Stockholm.
Juha är väldigt osäker på sig själv och hans liv går i stortsätt ut på att pass in. I skolan har han rollen som pajas och han försöker hela tiden imponera på klassens ”coola” killar, men lyckas aldrig riktigt.

I matsalen tävlar han om att få sitta vid samma bord som Lennart, Stefan och Roy, de ”coola”. Men oftast förlorar han. Han jämför sig med de andra i klassen och han frågar sig ofta ”vad har han som inte jag har?”
Roliga timmen är det bästa han vet, det är alltid bara han som uppträder och då får han chans att underhålla alla i klassen och kanske bli lite mer populär.
Men sorgligt nog misslyckas Juha nästan varenda gång och skrattar någon så är det bara för att dom tycker han är barnslig och patetisk, så efter roliga timmen så faller han tillbaka till sin opopulära roll och då fortsätter hans kamp om att passa in.

Juha är dock inte ensam, han har en bästa kompis som heter Jenny, som han vet alltid kommer att stå på hans sida och ställa upp, men han sviker henne genom att välja bort henne varje gång han får en chans att vara med dom ”coola” killarna.
I klassen går också Thomas, den töntigaste i klassen. Nästan varje dag slår de ”coola” killarna honom. Juha tycker synd om honom, så när ingen annan ser på försöker han vara snäll och stötta Thomas. Juha och Thomas blir också kompisar, men deras förhållande är likadant som det är mellan Juha och Jenny, med andra ord, de är kompisar när det passar Juha och Thomas förlåter alltid när Juha svikit honom.

Något som gör att Juha inte får den statusen som han strävar efter tror jag är för att han anstränger sig för mycket och det visar att han inte tror på sig själv. Han försöker efterlikna någonting som han inte är och om man inte visar självförtroende så är det svårt att få den respekt som man söker. Juha borde bara köra och visa de andra vilken härlig kille han är.

Amanda Wiklund

Första blogginlägget

Efter att jag nu har läst en fjärdedel av boken en komikers uppväxt så måste erkänna att jag inte är så sugen på att fortsätta läsa klart boken. Men jag får väl fortsätta läsa och hoppas på att boken blir mer intressant och händelse rik de resterande sidorna.

Inledningen hoppade mellan två olika handlingar, ena då han berättar om Juhas uppväxt och den andra då han berättar som vuxen ur jag perspektiv. Detta gjorde att det kändes som att man aldrig kom in i boken så att man fattade vad den handlade om, det blev rörigt.
Juha killen som det handlar om bor med sin mamma, pappa och lilla syster i en lite svensk förort utanför Stockholm, hans föräldrar bråkar väldigt mycket, men det håller ihop för barnens skull, men trots allt bråk hemma så har Juha det ganska bra.
Stämningen varierar väldigt mycket, men oftast så är det en väldigt depressiv och bitter stämning.
Jonas Gardell har skrivit boken på ett mycket speciellt sätt, han har skrivit väldigt många, men korta kapitel. Jag tycker det gör att boken blir lättare att läsa, det är skrivet med ganska många gamla uttryck, men det är samtidigt modernt skrivet, det är en härlig blandning tycker jag.

Amanda Wiklund

"Onsynliga-Anna"

Anna tog sin cykel och cyklade för tusendegången genom parken som låg bredvid den stora ”farliga” vägen, sedan genom skogen som låg precis bakom parken, över vägen och därefter parkerade hon försiktigt cykeln. Hennes svarta hår hade hon slarvigt tagit bakom öronen, håret var långt nästan till rumpan, hon var väldigt blek men hade tydliga ögon bryn och mörka ögonfransar som markerade hennes isblåa ögon, hon hade inget smink hon var naturlig och äkta, absolut inte ful hon var vacker. Ändå var hennes tankar som alltid fyllda med hur hon skulle överleva dagen, hur hon skulle göra för att inte drunkna längre ner i ensamheten än vad hon redan hade gjort.

Än en gång gick hon till det gråa skåpet, låste upp och tog osäkert och försiktigt av sig den mörkblåa kappan. Hela tiden var hennes blick fäst in i skåpet och när hon hängt in kappan fäste hon blicken i marken, allt för att hon inte skulle se att de behandlade henne som osynlig.

Klockan som berättade att lektionen började, ringde med ett dovt ljud.
När hon kom in i klassrummet och satte sig som vanligt ensam vid två bänkar tänkte hon extra mycket på hur dyster och tråkig den ljuslila färgen på väggarna egentligen var och att det inte kom in något ljus utifrån gjorde inte väggens färg fräschare, det var tidigt och solen hade inte gått upp riktigt än. Lukten av massa olika kroppsdofter, parfymer och hårspray som blandades med den unkna och instängda doften i rummet var inte en bra blandning, men det var nog bara Anna som la märket till det och inte gillade det. ”Osynliga-Anna” som ingen vill prata med…

- Tysta nu alla! sa den äldre damen som precis kom in i klassrummet.
- Vi ska arbeta i par idag så sätt er två och två och er uppgift är att ni ska berätta för er kamrat vad ni önskar er mest av allt.

Anna hatade det här, hon visste precis hur det skulle bli. Hon skulle bli vald sist och den som förlorade en tävling eller inte hann ”paxa” en klasskompis, fick straffet att vara med henne.
Idag var det Viktor som hade ”otur”, han gick sakta till bänken och satte sig så långt ifrån henne som möjligt.

- Min största önskan är att få slippa se dig, sa han snabbt.
Hans elaka ord gjorde snabbt hål på den mycket tunna skyddsmur som hon hade byggt upp av hoppet och längtan efter ett bättre liv.
- Jag önskar mig ett liv, sa hon jätte tyst.

Det var lunch rast och hon gick till ”sitt ställe” bakom skolgården, där hon får vara för sig själv. Men idag så var hon inte ensam, Viktor och hans två kompisar omringade henne.
- Öskar du dig ett liv Anna? sa Love, Viktors kompis, med en elak ton.
- Eh...jag v-v-et inte.. stammade Anna osäkert fram.
Alla tre killarna skrattade, ingen av dem hade någon empati, de brydde sig inte, såg det bara som en rolig grej att reta ”Onsynliga-Anna” lite extra.
- Vet inte? Kom igen Anna, berätta nu, är du inte nöjd med ditt liv? Frågade Viktor med en ironisk röst.
- Tänk på barnen i Afrika vad fan, de har inte ens mat och kläder, skrattade Olof, den tredje killen.
- Jo jag har ju det bättre än de, men jag k-k-känner mig bara lite e-ensam, sa Anna tyst.
- Men det är kanske ingen som vill vara med dig för att du är så tråkig och ful, skrattade Viktor.
Anna kollade han i ögonen, han tyckte verkligen att det var roligt, han tyckte inte synd om henne, han njöt..
Anna fick panik, hon sparkade Viktor på benet allt vad hon hade och sprang för sitt liv.
- Aj, din jävel! Skrek han.

Anna hann aldrig springa långt…

Efter bara två meter upptäckte hon att en halvmeter längre fram fanns en välbekant trappa. Så fort hon hade snubblat hörde hon hur de tre killarna brast ut i gapskratt. De tyckte att man gott och väl kunde skratta åt hennes fall, hon skulle vara glad att hon gjorde någon glad.
Anna dundrade längre och längre ner i trappan och när hon slog i det sjunde trappsteget var hennes hjärta sönder, inte bara symboliskt utan också bokstavligen. Slaget mot trappsteget hade krossat hennes skallben, och hennes ”liv” var bortom räckhåll.

Hon hade dött till de elaka killarnas skratt, kombinerat med ensamhetens tystnad.

Amanda Wiklund

Dialog

- Joel vad fan kollar du på?! Frågade Viktor med en dryg ton.
Joel svarade inte utan satt som i en bubbla och tänkte på annat. Viktor blev mer och mer irriterad
- Jag vill fråga en sak vore kul om du svarade, sa han sen igen.
Men Joel fortsatte att ignorera, då ryckte Jens in och armbågade han, först då reagerade han.
- Aj, fan vad onödigt, vad vill du?
Med Viktor vill dig någonting, orkar inte lyssna på hans fula röst, skär i huvudet på mig!
Under Jens utbrott kollade både Olle och Viktor på han med en arg blick och Olle sa tyst, vem fan är inte trött..
- Vad vill du Viktor? Bäst för dig att det är någonting viktigt, sa Joel som nu inte såg lika nöjd ut som tidigare.
- Vad är klockan? Det var bara det jag undrade..
Ingen svarade, ingen kollade ens på Viktor, alla bara gick..

Amanda Wiklund

Perspektiv, synvinkel

Jag
Jag vill verkligen hem nu! Vore så himla skönt att bara ta av sig kläderna som luktar skit och sova i soffan. Men det är bara några timmar kvar det orkar jag, bara att le och se glad ut, ingen får genomskåda mig och förstå att jag låtsas vara trevlig.

Utomstående
Kilsbergsgården i år igen, vissa lärare eller oftast mentorerna får följa med eleverna och övernatta. Det är en otroligt positiv stämning och alla har ett leende på läpparna, ser dock ganska oäkta ut, tror egentligen att alla är trött och vill hem.

Allvetande berättare
Alla samlades i köket mot kvällen för att gå igenom morgon dagen. Äntligen bara en dag kvar.. Bosse var dock inte den enda som vill där ifrån, Roger stod också i andra tankar vill slippa alla och bara åka hem och sova.
Maria förde samtalet och var väldigt engagerad, hon hade en massa åsikter och bestämde mycket. Maria undrade dock varför ingen annan brydde sig, hon blev lite irriterad inom sig, varför ser dom så glada ut med inte bryr sig, usch ska bli så skönt att åka hem i morgon och bara sova och slippa alla..

Amanda Wiklund